Jag vill gärna, genom detta inlägg, hylla det svenska längdskidlandslaget................ Så nu har jag gjort det.

Nää lite mer är de faktiskt värda. Det var längesen, eller ja det har faktiskt inte hänt innan, som jag suttit så trollbunden framför OS. Jag struntar fullständigt i skidskyttarna, som alltid bommar i avgörande lägen, jag struntar också i curlingen, som har så mycket matcher att man i stort sett kan se curling dyngnet runt och jag struntar faktiskt ganska mycket i Anja Pärson, som Pernilla Wiberg fullständigt dyrkar. Nej det är längdkillarna och längdtjejerna som förgyllt mitt OS. Igår, efter ett kanonlopp av samtliga svenskar i 5-milen, gck luften ur mig. Jag kände mig trött, tom och faktiskt deppad. Tänkte att det kanske var söndagsångest som drabbat mig. Men insåg faktiskt att det var något helt annat. Det var sorg över att OS nu var över... Jag saknar redan Haags fnitter, Hellners stora leende, Olssons enorma inställning, Södergrens comeback... ja det går att nämna mer men framförallt saknar jag all underhållning truppen bjudit på och med en jäkla dos självförtroende på topp. Nu tänker vissa kloka människor, "jaja men det är ju VC till helgen igen". Ja jag vet men det blir lixom inte samma sak.



Det var nästan så att glädjetårar kom när sammandraget av OS visades igår. Jag får fortfarande, när jag tänker tillbaka, rysningar av guld-staffeten och jag ler inombords av intervjun med Haag och Kalla och framförallt är jag lite småkär i Hellners sätt att vara och hans sätt att tävla. Jag är nog helt enkelt lite kär i honom. Nej fel, jag är kär i hela längdskidlandslaget.



Lite fina småmissar har allt Vancouver bjudit på under OS-dagarna, så därför avslutar vi nu med ännu en liten miss, eller vad sägs om den här...