Kom av en händelse in på en minnesblogg till Therese, som blev mördad av två jämnåriga. Hennes vänner skriver om hur overkligt det känns och att man inte vill tro att det är sant. Det är så sorligt att läsa, även om man inte kände Therese, påverkas man av det som skrivs, man blir berörd och det känns bara så onödigt. Hur kan någon ha så mycket hat och ilska i sig att man känner att man har rätt att avsluta någon annans liv...?

Kommer också att tänka på Alma, söta solstrålen Alma. Det är fyra och ett halvt år sedan den dära jäkla tsunamin tog HIF´s solstråle med sig. Det kändes också så onödigt. Livet vändes upp och ner för hennes familj på bara 30 minuter, och en resa som skulle vara så rolig och som Alma sett fram emot så mycket förändrar livet för alltid.

Rätt ofta tänker jag på Alma, det fanns få som alltid var så glad som hon var. Oavsett om det var snöstorm på en grusträning, kom Alma med världens leende och det smittade av sig. Tänk om alla hade haft den inställningen, vad enkelt allt hade varit då.

Oavsett om man känner personen som omkommit väldigt väl, eller om man bara får ta del av nyheten genom tidningar och bloggar så berör händelser när unga omkommer väldigt mycket. Man inser att på en handvändning kan allt hända! Unga människor som har hela livet framför sig, drar med sig så mycket sorg när de försvinner. Även om de är sorglig när äldre dör, kan vi acceptera det på ett annat sätt, det är lixom livets gång. Men när unga rycks bort är det bara fel fel fel!

Bildkollaget är tagit från Almas minnesfond, som jag tycker är himla fin!